400 Karlsborg, äntligen! 16:30, 3 minuter kvar! Jag sätter mig långt bak, nästan längst bak men för att slippa motorljudet, några säten längre fram. Bussen fylls sakta och som vanligt kommer den att bli helt full, hoppas bara jag får sitta själv…! Jag ser ut genom den stora rutan som är fläckig av regn, allt jag ser är den grå stenväggen och moln, lika grå som väggen. 16:32, snart på väg, snart, snart, snart! Kom igen, inte långt kvar! 25 minuter i buss 400, hållplatsen i centrum, där jag så många gånger förut gått av. 16:33, kom igen nu, åk! Ett dovt brummande och ett litet ryck, yes! Sakta backar vi ut från hållplats 6, jag ser en tjej som kommer springande innanför dörrarna, hennes stressade blick på bussen sen är hon borta. Äsch, varför måsta jag bry mig? Jag är ju med och det är ju viktigast! Ändå… lite synd om henne är det allt. Vi svänger ut från resecentrum, ut till höger på väg ur staden. Plötsligt stannar vi, här finns ju ingen hållplats, vi har ju precis svängt! Jag blickar ut och ser tjejen igen, hennes stressade blick, hon kliver in i bussen och flåsar, hon måste ha sprungit. 16:35, åk nu då! Tjejen fipplar med sitt busskort som inte verkar fungera, jag ser ut i det gråa utanför. ”Får jag sitta här?” Tjejen igen, hon fick visst ordning på kortet ändå. ”Visst” mumlar jag och ser ut igen medan hon dunsar ner på sätet bredvid mitt.

Ut ur staden, ut på landet genom små orter på vägen, 16:42, 18 minuter till! Plockar upp mobilen och ser på bakgrunden och känner hur jag rodnar. Fattar inte varför jag bytt tillbaka, jag vet ju inte vad som blir av idag. Tjejen bredvid fnittrar till och jag tittar förnärmat på henne, har hon iakttagit mig? Nej, jag ser hon trycker en mobiltelefon mot örat, en iPhone, bortskämda unge. Sen skäms jag lite, min mobil är inte heller dålig precis, även om det inte är någon iPhone.  Jag hör henne fortsätta prata och vänder blicken ut genom rutan igen.  Mobilen piper till i fickan och jag plockar ivrigt men med darriga händer upp den, kanske, kanske är det från dig. Mamma, jag klickar ner efter ett snabbt ok som svar på hennes fråga och ser sedan siffrorna på displayen visa 16:46, 14 minuter kvar, 14 minuter bort från… från vad vet jag inte, lycka? Jag lägger ner mobilen och märker att bussen saktar in för en hållplats medan en medelålders kvinna reser sig och kliver ut genom dörrarna ut i det gråa, kalla utanför bussens värme. För varmt är det, tryckande värme från alla kroppar som rör sig och jag har inte sett någon mening i att ta av jackan, resan ska trots allt bara ta 25 minuter. Ser på de röda siffrorna längre fram i bussen, 16:47, 13 minuter till. En evighets väntan, väntan på ett svar, svaret på frågan jag åter igen ställer mig. En evighet tycks passera, en evighet som till min förvåning bara varit några minuter av min resa, det är nu 50 minuter sedan jag stod på stationen där hemma, klockan visar 16:50. Om 10 ynka små minuter får jag svaret, om 10 minuter kliver jag av bussen i det lilla samhälle jag så många gånger förut varit i, inte sedan första gången jag satte min på buss 400 har jag varit så nervös. Nu är jag nervös av andra skäl än att riskera att gå av på fel hållplats eller inte veta var jag ska ta vägen efter bussresan, nej det behöver jag inte oroa mig för nu. Hållplatsen minns jag tydligt trots att det gått flera månader sedan jag sist stod där, då var jag lycklig. Det var sista gången jag var hos dig, 5 veckor senare var allt över. Sista gången jag träffade dig var jag orolig men det kändes ändå okej, då visste jag inte att bomben skulle slå ner 2 veckor senare, visste inte att du tänkt så, att det skulle bli som det blev. Tårarna hade inget slut, kvittade hur mycket jag försökte glömma, jag gjorde det aldrig. 8 långa månader har gått men jag minns fortfarande ditt skratt och minns hur din beröring känns mot min hud.