Att inte kunna sova...

Gör att man börjar tänka väldigt mkt, just nu snurrar tankarna om förra sommarn och hösten, allt som va då... Allt var så annorlunda, ingenting (i stort sett) är sig likt, för ett år sedan var jag kär (klart jag är väldigt kär nu med men då va de annorlunda, inte alls på samma sätt) och alla tankar låg på en person. Han kände inte samma som jag men eftersom han är så social (eller var iaf) så pratade vi jämt och jag fick falska förhoppningar, när jag sen fick veta att han hade flickvän krashade allt ner på marken och gick i spillror, när han sen fortsatte vara på samma sätt (flirtig och pratsam) så började jag undra lite, trots de började jag hålla på, kanke lite för mkt men som sagt va jag helt borta och hög på att känna mig så älskad, det var som att någon äntligen brydde sig på allvar om mig, för första gången sa någon att jag var fin, att ag dög som jag var. Senare gjorde jag dumma saker som slutade i att jag inte längre vågade lita på killen men allt blev i stort sett bra när jag blev tillsammans med min nuvarande pojkvän.
Min pojkvän är bästa vän med killen och han hjälpte mig igenom det jobbiga när allt gick i kras mellan mig och han, efter ett tag blev vi ju iallafall vänner igen och kunde prata som vanligt och han anförtrodde sig åt mig. Senare bråkade vi över en del andra saker men blev såsmåningom vänner igen men nuhar allt krossats mellan oss igen, mest mitt fel antar jag...Detaljer tänker jag inte gå in på men jag hade vart väldigt taskig utan att tänka på det och klart han var arg, ledsen och sårad så han spädde på och fick mig att känna mig som skit så jag va ännu elakare tillbaka och ville absolut inte säga förlåt och nu när jag inser hur mycket jag saknar att prata med han och kunna anförtro mig så VÅGAR jag inte säga förlåt, vet inte vad jag ska säga och är rädd för hur han ska reagera, han är trots allt tillsammans med min bästa vän i hela världen och jag vill inte att han (eller hon) tar det på fel sätt.
Jag är absolut inte kär i han längre bara det att jag verkligen saknar han, saknar han som han va när vi täffades första gången, jag känner knappt igen han längre men jag hoppas verkligen att hans gamla jag finns där under ytan!
Men som sagt så är jag för FEG för att försöka mig på ett förlåt och rädd för att det ska bli fel igen (jag vet ju hur han behandlar sitt ex som för övrigt är en vän till mig) och att det blir förstört, jag saknar verkligen förra sommaren och önskar att han va som då, den där sprudlande glada och inte så lättirriterade killen som alltid retades men aldrig var riktigt taskig, han som tyckte om mig som jag va och vågade lita på mig.
(ursäkta det extremlånga emo-inlägget men jag ÄR ju trots allt en Emokråka)

Feedbacks ;)

Snacka på:

Namn:
Kom ihåg??

E-mail: (syns inte)

URL/Blogg?:

Skriv i rutan ;)

Trackback
RSS 2.0